Livet är konstigt för det mesta slutar med smärta. Idag var det dags för Linuz, Petras hund att avsluta det här äventyret bland oss. Visst har jag skrattat åt honom ibland och visst var det mysigt att klappa honom. Samvetet får sig några törnar när man tänker tillbaka på de gånger de kändes för jobbigt att gå ut med honom – för han bodde ju hos oss ibland. Cancern tog Linuz, organen la av och musklerna försvann och till sist gav också hans livsvilja upp. Minnena kommer tillbaka och alla hundar jag själv ägt hälsar på där i huvudet. Och sedan rullar det på för när döden får fäste hos tankarna så drar den fram allt och därför kommer också alla de mäniskor man känt tillbaka och kör ett varv i hjärnan. Alla är där fast de inte finns längre.

Det enda som är säkert här i livet är att döden kommer. Den kommer oavsett hur mycket man försöker glömma den och hitta lösningar för att få den att dröja. Den hoppar också omkring helt ologiskt och det är därför ingen garanti att de skötsamma får stanna kvar längst, de som gör allt riktigt och planerar bäst.

Kanske finns det en sak till som är lika säker som döden och det är just det där momentet vi kallar för nu. Det är en stund som jag borde lära mig handskas med bättre istället för att tänka tillbaka för att sedan oroa sig framåt.